Spelar det egentligen någon roll?
Måste vi ha den finaste lägenheten i det bästa området?, Ha det bästa jobbet?, Ha de nyaste prylarna? och den snyggaste killen? Har vi blivit obenägna att kunna vara lyckliga utan materiella ting? Kan vi leva i en lite skrubb och vara de lyckligaste människor på jorden?
Efter att ha bott tillsammans med Johan i två år och sedan behöva leva isär i ett år så inser jag verkligen att vi tar väldigt mycket förgivet. Men att tömma våran lägenhet och flytta isär var mer plågsamt än jag anade. Att inte somna och vakna ihop med personen eller att inte göra middag och mysa framför tv:n varje dag, att se personen åka iväg och känns inte bara din egna smärta utan också hans....visst detta har säkert stärkt vårat förhållande men det var länge sedan jag har kännt mig så ensam. Att få sitt hjärta krossat varje vecka? Visst jag är vell kanske lite väl dramatiskt.
Nu planerar jag vår framtid tillsammans och jag vet inte om allt planerande är nödvändigt. Min mamma har lärt att allt löser sig jo visst gör de det men jag är så exallterad att jag knappt kan sitta still. Jag vill inte vänta jag vill veta var jag ska bo och börja packa och planera inför flytten.
Om jag säger så här vintern är inte den roligaste perioden i Hyttan och jag börjar bli less på att bo mitt i skogen..det kanske låter lite klychigt men jag tror att det mesta kommer att lösa sig så länge jag får vakna och somna med mannen jag älskar.
Honki Stonki
