Vi kan inte leva med dom och vi kan inte veta utan dom..

Jag har funderat på varför man kan diskutera killar så enormt mycket? Det är enkelt för att dom hela tiden ger en dubbla signaler och har en oförmåga att säga så här vill jag ha det! Utan allt är bara en suddig dimma. Vad är det med grejen att inte höra av sig? Jag har aldrig fattat den! Jag kan fatta själva grejen med att man vill att den andra personen ska ta första steget och man vill inte vara för på. Men ibland undrar jag ifall dom har en on/off knapp som gör att dom kan göra en massa andra saker mer eller mindre oberöda även om dom inte har pratat med tjejen dom älskar på över en vecka.....jag är fortfarande övertygad om att ganska mycket av deras ibl underliga beetende har med rädsla och feghet att göra...å de har många killar en hög dos av...

honki stonki

Rädslan förstår mig mer

Då sitter jag i en husvagn i västerås och för några dagar sedan satt jag i en stuga på bohus malmön lite sådär lagom packad med min bästa kompis och några killar. Då fick jag meddelande som fick jag att känna som någon hade vridit tillbaka klockan ett år tillbaka i tiden för att bestraffa mig för att jag inte uppskattar det jag har nu mer än vad jag gör...

Misstro mig inte förra sommaren var fantastisk på sitt sätt. Jag var modig, stark, hade mitt första riktiga jobb och var omgiven om människor som jag älskar. Men samtidigt var den hård, smärtsam, ensam och jag var rädd och kände mig svag. Det fanns saker då som räddade mig för att ramla långt ner i träsket. Sascha var en av dom..hubbe hade sin del men framförallt så var det min beslutsamhet att jag var tvungen att rädda mig själv och sluta känna mig som ett offer. Jag insåg att hur mycket du älskar spelar ingen större roll om du inte får något tillbaka. Om du gång på gång blir slagen av dom vassa orden gång på gång. Jag smällde till min rädsla med ett ordentligt slag så att den var medvetslös tills jag inte kunde ta tillbaka min på många sätt svåra handling.
Jag har många gånger efter det undrat hur mitt liv hade sätt ut om jag inte hade gått tillbaka. Men jag ångrar aldrig mig för det jag har idag är så underbart att jag skulle aldrig vilja vara utan det. Jag ångrar aldrig att jag var stark, jag ångrar aldrig att jag gav kärleken ännu en chans. Speciellt inte när jag tittar på glädjen i hans ögon och ser hur otroligt mycket han älskar mig. Jag hade rätt. Jag gav det tid, jag gav honom tid och jag trodde på oss när ingen annan gjorde det och för det är jag stolt över mig själv och över var vi är idag.

Alla kärlekshistorier är inte kärlek vid första ögonblicket utan gamla ex och rädsla för att öppna sig..riktig kärlek är smärtsam, vacker och något som du ständigt måste arbeta med och slåss för..det slutar inte alltid vackert det slutar ganska ofta med brustet hjärta men att inte ge det en chans är så mycket värre..att aldrig för känna på det sättet är inget jag skulle någonsin skulle vilja gå miste om...

Så länge vi båda andas

HOnki stonki

Så länge vi båda andas

Long time no see

Jag borde verkligen gå hem och lägga mig men man gör sällan som man borde göra. Har varit och hälsat på min underbara vän som fyllde år. Där låg hon på sängen och läste inget ont anande när jag kom instövlande med en väldigt fantasifullt inslagen present. Så nu har jag softat, promenerat och supit på bohus malmön med min bästa vän och det är bara en person som gjorde att jag ville åka hem överhuvudtaget. Vi hinner vell träffas en halvtimme el något innan jag ska åka vidare till västerås..Ska bli så mysigt att träffa mamma men saknaden är ibland som en tung sten i bröstet som får tårarna att rinna så fort en tanke svävar i den riktingen..det kommer krävas en jävla massa kladdkaka och buffy för att kunna njuta av tiden med min camillosar.

Trots all kärlek och saknad så har jag en fråga jag skulle vilja fråga men jag vågar inte för sanningen skulle antagligen göra mig väldigt ledsen..för vem fan vill dela hjärta med någon? Även om han är min i praktiken..Jag skulle gå över eld och vatten för den kärlek jag känner men frågan är vad skulle han vara villig att ge upp för hans kärlek till mig? På ett eller annat sätt så hittar alltid de förflutna ett sätt att påminna mig vad som varit och troligen aldrig låta mig glömma helt...