Idag vaknade jag upp med en gladare och mer positiv känsla i både kropp och själ...Jag råkade vell bara ut för lite "komma hem deprition" den brukar vara i ett dygn eller så och börjar oftast när jag sitter på tåget. Det hela kanske låter ganska skumt men ni måste förstå att min familj och mina vänner betyder enormt mycket och att bo så här långt bort är oerhört smärtsamt och känns som en stor prövning...vilket nog bara kommer bli värre nästa år när alla tvåor har flyttat härifrån och framför allt min älskling..tanken på att han ska flytta är enormt skrämmande och det är många som sager hela tiden "Men det är ju inte långt bort" eller "Det kommer gå jättebra" detta gör mig mest irrriterad..visst jag kommer vell att lära mig leva med det tror faktiskt att det värsta är själva "flytten" alltså sära på våra saker och se honom åka åt ett annat håll...jag vet att jag inte borde oroa mig i förtid och ett flertal föreläsare har sagt "oroa sig innan tentan är som att genomgå det hela två gånger" men va fan jag är en stört, knepp, skadad själ som inte har så lätt att välja oros mål..och vissa dagar vill jag bara få det överstökat så jag kan "gå vidare"...
Nej nu är det dags att flumma vidare i livet och kanske plugga (om jag nu orkar:P)
Honki stonki
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar