I never was, I never will be.....

Det är inte som att glömma en gamal kärlek
Det är inte som att glömma sin första kyss
Det är som att glömma en del av sig själv
Det är som att glömma hur du blev övergiven som barn

Det är så många saker i mitt liv som jag behöver lämna bakom mig...alla är dom tunga och svåra på sitt sätt men det finns en grej som känns nästan omöjlig att "glömma".....

Sveket från sina föräldrar är på många sätt den värsta sorten..jag trodde att jag hade fått en pappa, jag trodde jag skulle få den normala familjen, jag trodde att vi skulle bli lyckliga..men så fel jag hade...
han söp mer eller mindre skallen av sig, gjorde oss rädda för att komma in till vårt egna hem, skämmde ut oss och sig själv....men trotts alla svek trotts all smärta så var det värsta av allt när jag skulle flytta 40 mil bort och människan inte ens sa hejdå för han låg och sov av sig ruset fran dagen innan..få saker har gjort så ont, ingen har lyckats att såra mig så djupt..

Hur kommer man över det djupaste sveket??
Hur får man tillit igen?
Hur gör jag honom till ett avslutat kapitel i mitt liv?

honki stonki